En gång berättade en kompis till mig att hon var så glad och nöjd med en löneökning som hon precis hade fått vid det årets löneförhandlingar. Hon kände att alla de extra ansträngningar som hon hade gjort under året verkligen hade gett resultat. När sedan en kollega till henne strax därefter, när hon i sin tur hade fått sitt lönebesked, kom förbi min kompis arbetsrum för att glädjestrålande berätta att hon också var jättenöjd med sitt lönebesked och ville diskutera och jämföra vad de hade fått, sade min kompis att nej, det gör vi inte, det kommer bara resultera i att en av oss inte längre kommer att vara nöjd och glad. Av någon anledning satte den här lilla berättelsen sig fast i mitt medvetande. Kanske var detta det första lilla fröet till en insikt om att vi (i alla fall pinsamt många nog av oss) är allra mest nöjda när det händer oss bra saker, och det samtidigt inte händer andra mycket bättre saker. Då känner vi oss orättvist behandlade. Det känns inte längre lika rättvist

För några veckor sedan kom regeringens budgetproposition för 2012. I mitt nuvarande jobb här på banken ingår det att läsa propositionerna och räkna på vad förslagen egentligen betyder ekonomiskt för oss vanliga människor. Under de sex år som jag har jobbat här har det hunnit bli en mängd olika politiska förslag att räkna på. Förslagen har påverkat oss alla i mer eller mindre stor utsträckning. Det har varit avskaffad fastighetsskatt, jobbskatteavdrag, sänkt skatt för pensionärer, ändrade regler och ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa, ändrade reseavdrag, höjda bostadstillägg och barnbidrag mm. mm.

Eftersom dessa sex år har varit ganska goda ekonomiska år, sett ur statsfinansiellt perspektiv, har regeringen kunnat ge de flesta av oss mer kvar i plånboken. Många husägare fick till exempel lägre utgifter när fastighetsskatten blev en fastighetsavgift, och löntagarna mer kvar av sina inkomster genom jobbskatteavdraget, och lite senare fick också pensionärerna sänkt skatt. Men regeringen har också under samma period infört tuffare regler för när, hur länge och vilka som kan få ersättning vid arbetslöshet och sjukdom.

Å ena sidan kan man argumentera för att det är orättvist att de svaga inte får, bara de som redan har, om man hårdrar det hela. De flesta av oss tycker väl inte att det känns rättvist att de som verkligen är sjuka eller inte kan få ett nytt arbete ska få det sämre när Sveriges ekonomi är bra? Att bli långvarigt sjuk eller arbetslös kan drabba vem som helst av oss (och kommer tyvärr att göra det för många av oss också). Å andra sidan kan man argumentera för att hårdare regler och lägre ersättningsnivåer minskar överutnyttjandet av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, dvs. gör att de som kan arbeta kämpar mer för att också ett arbete. När det gäller den här senare gruppen kanske man kan säga att det är rättvist mot alla de som jobbar och betalar skatt att överutnyttjandet minskar?

Och vad är rättvist när det gäller sänkt skatt för löntagare kontra pensionärer. Regeringen säger att jobbskatteavdraget infördes för att det ska löna sig mer att arbeta. Om många arbetar gynnas i princip alla av detta, även de som inte arbetar eftersom staten får mer pengar till skolor, sjukhus, vägar mm. dvs. till vår välfärd som kommer alla till del. Det är väl bra? Detta borde väl ALLA tycka? Å andra sidan menar då flera pensionärsgrupper att de missgynnas eftersom bara löntagarna får det bättre, och varför ska det inte också löna sig att HA arbetat tidigare? Vad är mest rättvist här? Staten har ju inte en oändlig kassakista att ösa ur, utan måste prioritera.

Och fastighetsskatten som blev en fastighetsavgift, som minskade utgifterna för de flesta med småhus i en storstad med många tusenlappar – men säkert har vi bekanta som tjänade mer än oss på detta, och kanske hade de redan bättre ekonomi än vi…

Det är så intressant det här med rättvisa tycker jag. Det är så subjektivt vad man tycker och samtidigt har vi så starka känslor kring detta att känna sig förfördelad. Att rättvisa, så som vi själva definierar den, är så enormt viktigt för oss som det är! Tänk dig själv att du får en löneförhöjning av din arbetsgivare, en skattesänkning av regeringen, eller i stort sett vad som helst annat som är bra för dig. Du blir riktigt glad! Men sedan får du höra att en kollega fick mer i löneökning, att någon annan fick en större skattesänkning, eller allt möjligt annat som kan hända som innebär att någon annan fick ännu mer eller bättre än du. Handen på hjärtat, är du lika glad fortfarande? Knappast, vågar jag påstå, i alla fall inte när det gäller det flesta av oss. Vi undrar varför den andra fick bättre än du, börjar kanske snegla på andra jobb eller röstar på ett annat parti i nästa val, och tycker förmodligen att det inte alls blev rättvist som det blev…

I den här senaste budgetpropositionen, den för 2012, var det inte speciellt många så kallade plånboksförslag alls. Den ekonomiska osäkerheten och regeringens tro att det blir tuffare framöver gjorde att man ville hålla i pengarna. Är vi individer mer nöjda då? Inte så många andra kan ha fått det så mycket bättre än vi själva den här gången…

Maria Ahrengart
Privatekonom
Swedbank