…vet att ni precis vet vad jag menar... Hur mycket orkar man egentligen med att ta ställning till, när livet som sådant, oavsett valen om precis allt, också pockar på. Vi har (i alla fall i modern tid) alltid haft valet att välja make/maka, cykel, bil, vänner, utbildning, jobb och bostad, men så… alltför snabbt därefter… drog hopplöst för mycket igång med för många val (för många för mig i alla fall…) i och med att vi själva plötsligt fick valet att välja elleverantör, hur ofta soptömning?. Och vill vi ha matleverantör? städhjälp? Och behöver vi hjälp för att bygga om verandan, eller ska vi göra själva?

Jag orkar liksom inte mycket mer av alla dessa val längre. Är helt säker på det. Börjar känna att om någon kompis rekommenderar en bra hantverkare till exempel, då anlitar jag definitivt gärna hen, utan att alls kolla vidare. Skippar att jämföra priser mm jämfört med andra hantverkare. För jag orkar inte och jag behöver all hjälp som jag bara kan få. Och behöver helt enkelt få jobbet gjort. Gäller egentligen å ena sidan specifikt mig p.g.a. separerar med make som har haft koll på ungefär allt, men gäller å andra sidan många av oss.

Vad jag har upptäckt under det här ”separationsåret från maken” är att jag har underbara! vänner, och övrig familj, som verkar vara beredda att hjälpa till med ungefär precis allt. Jag har haft ångest om det mesta, såklart det värsta känslomässigt i och med borta från barnen halva tiden. Hur kan jag ens välja det?
Här kan vi prata om viktigt val! Och jag kan fortfarande vakna med ångest just kring saknaden om barnen, och att jag inte finns för dem jämt, och de för mig. Vill helst kunna kyssa deras kind precis varje kväll när de sover, och gör så ohyggligt ont när jag inte kan det för att de inte är hos mig. Det är det jag tycker är absolut tuffast kring en separation. Jag saknar barnen! Och jag saknar familjekänslan!

Men vännerna finns! Och jag har tagit tag i så många fler vänner nu, sedan långt bak i tiden också, tack vare min och makens separation. De ger mig tips på hantverkare och ger mig tips på möbler. Och förutom det har mina vänner visat sig orka med mina grubblerier också…

Men i slutändan är alla val också privatekonomiska val. Välja billigt eller dyrt? Ge mig något bra nog bara… Men beroende på vem jag är och de valmöjligheter jag har, bör jag tänka efter före. Såklart. Bör jag lägga pengar på underbara möbler, eller bör jag tänka trygghet i sparkapital? Kan jag välja en säng på Ikea i stället för på designvaruhus, och därmed spara tusentalskronor, som jag har till godo i sparbuffert framöver? Kan jag köpa en fin lampa på blocket, och spara mellanskillnaden till buffert? Kan jag städa själv istället för att ha städhjälp? Lyxproblem? Men alla kan spara. Och kan jag ta med matlåda hemifrån istället för utelunch på jobbdagarna? Och fram för allt, det jag själv tror att jag kan spara mest pengar på: kan jag skippa bilen…? (Och vill jag skippa bilen?)

Som privatekonom är jag klockrent säker på att sparkapital är en grundläggande nödvändighet för alla människor. Utan ett sparande står man naken och otrygg, speciellt om man är ensamstående och har ansvar för försörjning av barn samtidigt. Utan ett sparkapital skulle jag sannolikt ha gjort så som kvinnorna gjorde på 1800-talet, fortsätta vara olyckligt gift, istället för att kunna stå stark själv…

Maria Ahrengart
Privatekonom
Swedbank