En tredjedel av vuxna svenska befolkningen har inte 10 000 kronor i sparkapital. Det visar våra sparundersökningar. Det är en mycket stor grupp, alldeles för stor i mina ögon. Och den gruppen är ungefär lika stor år efter år. Många anser också själva att de har för lite sparkapital och en stor andel vill spara mer. Varför blir det inte av?

Jag var på Länsförsäkringars seminarium om långsiktigt sparande härförleden. Där talade bland annat Göran Persson om tryggheten i ett eget sparande och de individuella riskerna med hög belåning. Han talade mycket om behovet av en buffert. Även att man borde stimulera sparande, men hur fungerande stimulanser skulle kunna se ut vet jag inte. För en stimulans med till exempel grundavdrag i inkomstslaget kapital, skattesubvention på avkastning eller räntepåslag på speciell sparform, dvs tidigare former av subventioner, gör ju inte att folk får bättre råd att spara eller tar sig bättre råd. Av dem som saknar sparkapital är gruppen ensamstående föräldrar med hemmavarande barn oftast den största. De hushållen får det ju inte lättare att spara bara för att man inför stimulanser.

Nej, i grunden handlar det om ändrade attityder och beteenden. Och då måste andra åtgärder till, först eller som komplement. Jag tror på kunskap och insikt. Därför är jag i allra högsta grad engagerad för att förbättra den privatekonomiska folkbildningen i landet. I och med mitt deltagande i EU-kommissionens expertgrupp för finansiell utbildning har jag förstått att det finns ett stort samförstånd kring vikten av att samhället stöttar när nu ansvar läggs över alltmer på individen. Alltså inget enskilt svenskt problem utan ett globalt. Peter Knutsson, som arbetat med konsumentfrågor inom EU, och jag har samlat företag, organisationer och myndigheter i ett nätverk för att öka det privatekonomiska självförtroendet. Där kan aktiviteter samordnas för att effektivare nå en långsiktig förändring av attityder och beteenden.

Kan man redan som ung vuxen ha förstått vitsen med att bygga upp ett kapital kan det exempelvis göra att man kommer bättre ut i händelse av skilsmässa. Och man behöver inte i lika hög grad riskera att bli en förlorare som ensamstående förälder. För det är ju inte i den situationen man klarar av att öka sitt sparande! Inte ens om staten skulle ge spararen en högre avkastning skulle möjligheten öka.

Med perspektiv på pengars värde och ett sunt förhållningssätt till det egna risktagandet över livet kan besluten bli mer hållbara. Individers oro och ekonomiska problem kan minskas och handlingsfrihet och möjligheter ökas.

Ylva Yngveson
Privatekonom
Swedbank