Tidigare i februari läste jag i en morgontidning att vi framöver kan behöva arbeta till 75 års ålder för att få den standard vi förväntar oss som pensionärer. Det var vår statsminister, Fredrik Reinfeldt, som fällde uttalandet. Senare samma dag som jag hade läst det här ganska drastiska uttalandet var jag själv på ett seminarium som handlade om just samma ämne, att vi behöver arbeta längre i framtiden. Seminariet var anordnat av Regeringens Framtidskommission och hette ”Bortom 65. Strategier för förnyade livschanser på arbetsmarknaden” och inleddes med att SCB:s Lena Lundqvist redogjorde för hur den demografiska utvecklingen i Sverige väntas bli framöver. Vi blir allt fler i Sverige och vi blir allt äldre, berättade hon. Både antalet och andelen äldre väntas öka. För att försörjningskvoten, dvs. antalet personer som inte är i yrkesverksam ålder (pensionärer och unga under 20 år) i förhållande till antalet personer som är i yrkesaktiv ålder inte ska öka, behöver pensionsåldern höjas till 66 år 2015, 67 år 2021 och 68 år 2033. Även om SCB:s analys säger att det fortfarande år 2033 är en bit kvar till Fredrik Reinfeldts 75-åriga pensionsgräns är riktningen ändå densamma för båda: pensionsåldern behöver höjas.
Och vad tycker vi om det här då? Vad tycker jag själv? Inte helt lätt att svara på faktiskt. Ärligt talat så hade jag inte varit speciellt många år eller månader på arbetsmarknaden innan jag började drömma om en riktig tidig pensionering, så att jag kunde resa runt i världen tillsammans med min make och dessutom få tid att spela golf… Låter lite ohippt inser jag nu när jag skriver det, men är inte desto mindre sant för det. Samtidigt är det förmodligen många av oss svenskar som liksom jag gärna kan tänka sig att vara på ett varmare ställe än Sverige under vinterhalvåret.
När sedan Pensionsskatteutredningen tillsattes i början av 2000-talet och jag i något sammanhang kring denna för första gången hörde nämnas att pensionsåldern kan behöva höjas blev jag arg. Arg för att mina planer/min dröm skulle kunna gå om intet. Det diskuterades ju även höjda skatter på pensionssparande och flera andra åtgärder som skulle påverka våra ekonomiska möjligheter att gå tidigare i pension negativt. Jag kände mig både arg, orolig och frustrerad. Som individ var jag ju maktlös i den här frågan.
Med tiden har jag dock börjat få ett annat perspektiv på den här frågan. Lite som Kerstin Brunnberg, ordförande för Statens Kulturråd, uttryckte sig på Framtidskommissionens seminarium. Ungefär så här: ”Förr var ålderstrappan väldigt brant. Vi hade inte lång tid kvar att leva sedan vi har pensionerat oss, och framför allt var inte så starka och produktiva efter pensioneringen. Men idag ser det helt annorlunda ut. Många av de som går i pension nu är fortfarande väldigt produktiva, ja i allra högsta grad en högst kompetent arbetskraft som har massor att bidra med på arbetsplatsen och som dessutom ofta har mycket god hälsa. Är det då rätt och rimligt att man dessa möjliga bra arbetsår inte arbetar, när man fortfarande har så mycket att ge?” Hon sade inte exakt det här, utan det än min tolkning av vad jag minns att hon sade. Hon berättade också att undersökningar har visat att vi åldras långsammare om vi har ett socialt liv och lär oss nya saker. Och var gör man det? Jo just på arbetsplatsen! (Ofta i alla fall.)
Så klart gäller inte det här alla. Men uppenbart är i alla fall att vi alla inte kan fortsätta att pensionera oss vid 65, eller ännu tidigare som ju är vanligt av olika skäl. Vill vi värna vårt välfärdssamhälle så måste friska arbetsdugliga äldre hjälpa till på arbetsmarknaden. Det har även jag, trots mitt (tidigare?) drömmål insett. Kanske kan det till och med vara så att om jag är frisk så blir jag lyckligare av att jobba kvar ett tag till. Med en dag vuxna barn så får ju jag (och maken) trots allt mer fritid ändå, och på jobbet träffar jag trevliga kolleger och får hela tiden lära mig nytt. Kanske är det inte alls ett så dumt alternativ?! I alla fall ser ett arbetsliv efter 65 inte alls så hotfullt ut för mig längre, utan helt ok. Faktiskt till och med roligt och spännande. Så vem vill jobba efter 65? I alla fall jag, tror jag.

Maria Ahrengart
Privatekonom
Swedbank