Fråga - Borde vi inte tänka i reala termer?
Hellre 3% bolåneränta och 2% inflation, än 2% bolåneränta och ingen inflation. Det första fallet blir en realränta på 1%, medan det andra fallet blir en realränta på 2% (där det sista fallet är sämre för låntagaren). (Vi kan bortse ifrån att RBs inflationsmål ligger på 2%, eftersom detta är ej min poäng). Är det inte så att vi i huvudsak i perioder med hög nominell ränta haft "höginflationstider" och att lånen då successivt minskats för låntagaren genom hög inflation, och att vi i "låginflationstider" haft lägre nominell ränta (men att vi då inte haft så mycket inflation som kunnat minska lånen). Sammanfattningsvis, borde vi inte räkna realräntor istället för nominella räntor (eftersom det är viktigt med vad vi betalar realt, och ganska ointressant vad vi betalar i räntor nominellt)? Det är ju meningslöst att säga att man på 1980-talet hade en ränta på 15% om man inte beaktar att större delen av dessa lån åts upp av en väldigt hög inflation (sedan vet jag att andra regler dessutom skilde sig åt också, men nu pratar vi bara inflation). Jag vet ju att sambandet mellan real- och nominell ränta har försökts förklaras genom Fisherekvationen, men det är inte alltid som denna haft empiriskt stöd. Fishereffekten är hypotesen att den nominella räntan rör sig med den förväntade inflationen. Jag inser att man först i efterhand kan räkna realräntor, men det går det ju att göra kontinuerligt i efterhand. Eftersom nu räntan kommer att successivt höjas framöver så borde denna ökning relateras till hur mycket inflation vi har som minskar lånen. (Höjningar i räntan som beror på Basel-III bör dock hållas utanför detta resonemang). Borde vi inte alltid tänka i reala termer? Rätta mig om jag tänker fel?
Min första krönika här på sajten hette just ”Trompe l’oeil”, dvs att ögat lurar oss att tro att en ränta är låg när den faktiskt kan vara hög. Jag brukar också titta på realränta efter skatt bakåt i tiden och kan konstatera att vi gör tvärtom mot vad vi borde. Under 70– och 80-talen skulle vi ha kunnat låna som bara den utan större risk. Inflationen på tio procent halverade värdet på lånen på bara 7,5 år. Då var man mycket försiktig. Nu när realräntan (också efter skatt) är mycket högre, så ska vi egentligen dra ned på lånetakten. Med två procents inflation är halveringstiden på lån nämligen 35 år!
Men vad gör vi? Jo, tycker att det är helt normalt att vara högt belånad och löser likviditetsbehov med mer lån! Varför resonerar vi så?
Ylva Yngveson
Privatekonom
Swedbank
Relaterade artiklar
De senaste artiklarna
Läs vidare
Nästa artikel
Föregående artikel
Compricers Expertpanel
Ställ din fråga gällande privatekonomi
Nyheter för din plånbok
Nyhetsbrev
Få tips och råd samt aktuella ämnen om privatekonomi till din brevlåda varje vecka.

Vi stödjer MinStoraDag!
Jämförs just nu
- El
- Rörligt pris, bor i villa, 20000 kWh/år
- Lägst årskostnad 17 650 kr
- Högst årskostnad 23 843 kr
-
Att spara 6 193 kr