Staten vill gärna värna konsumenten, säger den. Men en aktör tillåts lova stort och ge tunt, ofta ingenting. Här finns kanske inte så stora finansiella risker, men stora pedagogiska risker. Ett vanligt sparkonto är långt bättre.

Du kan se deras annonser i tidningarna dessa dagar. De lovar ”garanterade vinster”, ”miljonvinster”, ”noll risk” osv. Riksgälden erbjuder premieobligationer.

Men risken finns inte i sparformen, utan i avsändaren. När staten pratar så lyssnar sannolikt sparare betydligt mindre på fakta och mer på vem det är som talar. Rader av kända bolag lever på detta partytrick. För vem dricker sockervatten men desto fler dricker Coca Cola. För avsändaren inger förtroende. Samma sak är det med premieobligationer. De håller tunt och blir lätt grisen i säcken.

Matematiskt stämmer det. Men i praktiken kan de göra många besvikna.

0,7 procent är räntan per år om du stoppar in 50 000 kronor i 5 år. Stoppar du ”bara” in 45 000 kronor så kan räntan bli 0,0 procent. Det är fakta, men inte står det i annonserna. Utan där syns bara de stora orden.

Då är slutklämmen; ”skattefritt” inte mycket värt. Så kan den som inte läser det finstilta lätt bli utan ränta, i fem år. Det är ingen finansiell stor risk. Men pedagogiskt är det en jätterisk.

Mitt val är därför självklart ett sparkonto. De pengar jag snart ska använda har jag på vanligt sparkonto. I snitt ligger den på 2-3% ränta och jag kräver insättningsgaranti. Just nu är ränteläget pressat, som vi vet men jämför några stycken och du blir säkert mer nöjd.

Dessutom finns det en börshandel med premieobligationer. Så om du ha ut pengarna i förtid så tvingas du sälja på den öppna marknaden och där finns många hugade handlare som tjänar bra med pengar på ovana premieobligations-sparare.

Vad säger du om reklamen?/claes hemberg