Imorgon ska jag på ett seminarium anordnat av SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som jag verkligen ser fram emot och tycker ska bli oerhört intressant. Seminariet heter ”Trygghetssystem i förändring” och i beskrivningen av vad seminariet ska handla om står ”Runt om i Europa sker omfattande förändringar i socialförsäkringssystemen. Sverige är inget undantag. År 2005 var ersättningsnivån i den svenska a-kassan hög i ett internationellt perspektiv. Idag ligger den under genomsnittet för OECD-länderna. Ersättning vid sjukdom och arbetsskada har också reducerats.” Det utlovas också en rapport som beskriver hur trygghetssystemen i 18 OECD-länder har utvecklats över tid och vilka vägval som finns för de svenska trygghetssystemen.

Jag inser att jag kanske är lite nördig som verkligen älskar detaljer kring socialförsäkringarna, men samtidigt, eventuell personlig nördighet till trots så ÄR socialförsäkringarna enormt viktiga – för oss alla. De omfattar oss alla, de flesta av oss använder oss av dem regelbundet och dessutom så är det till stor del socialförsäkringarnas förtjänst att vi klarar oss i alla fall hyfsat ok ekonomiskt om vi är sjuka, föräldralediga, arbetslösa eller pensionärer.

För ungefär precis ett år sedan gjorde vi här på Institutet för Privatekonomi en genomgång av vad som har hänt med hushållens inkomster och ersättningar de senaste 40 åren. En tydlig trend som vi kunde se då var att samhällets försäkringsskydd har gått från att vara ett inkomstrelaterat skydd till att mer ha karaktären av ett grundskydd. Med ersättningsgränser i socialförsäkringen som saknar koppling till löneutvecklingen leder det här till en urholkning av stöden. Några andra tydliga trender som vi kunde se var att ersättningarna har blivit mer flexibla och individualiserade, dvs. exempelvis kan båda föräldrarna vara föräldralediga numera , man kan också ta ut föräldraledighet i delar av dagar, och ersättningen för vård av sjuka barn kan man överlåta åt t.ex. mormor eller morfar om de är hemma med de sjuka barnen istället för föräldern själv. Dvs. det finns både gott och ont i de senaste 40 årens utvecklingen, sett ur individens perspektiv. Urholkningen av trygghetssystemen sedan de byggdes upp är dock tydlig och visar hur mycket inkomstbortfallsprincipen har försvagats. Som exempel motsvarar den högsta sjukpenningen/dag år 1974 närmare 1300 kronor i dagens penningvärde, det är nästan dubbelt så mycket som dagens nivå.

Jag menar inte att det var bättre på 70-talet, utan snarare att samhällen förändras och ekonomiska skydd och drivkrafter till arbete mm behöver förändras i takt med samhället. Eftersom världen med all sannolikhet kommer att fortsätta att förändras samtidigt som socialförsäkringarna, måhända urholkade, fortsätter att vara en viktig del av vår ekonomi och trygghet så lär seminarieteman, rapporter, undersökningar osv. på detta område fortsätta ett bra tag. Och vad tycker vi själva, vi individer som definitivt påverkas av politikernas regelförändringar? Vill vi ha en inkomstbortfallsprincip, dvs att vi får en viss procent av vår lön i ersättning från socialförsäkringssystemen när vi är sjuka, föräldralediga, arbetslösa, eller tycker vi att det är bättre att skattepengarna går till ett grundskydd, ungefär samma för alla oavsett vad man tjänade innan man slutade arbeta och behövde socialförsäkringsersättningen? Jag måhända grubbla över sakernas tillstånd, men samtidigt, eller kanske just därför – mums vad det ska bli intressant med morgondagens seminarium.