I dagarna blev en kollega till mig här på Institutet för Privatekonomi klar med en rapport om barns veckopeng. Rapporten heter Veckopengen VI, och bygger på en undersökning som vi gör vart femte år där barn i årskurserna ett till sex själva får svara på hur mycket de får i vecko- eller månadspeng och också vad de lägger sina pengar på.

Jämfört med den tidigare undersökningen för fem år sedan kan man konstatera att barnens veckopeng har ökat mer än vad priserna har gjort. Det betyder att barnen kan köpa mer för sin veckopeng idag än tidigare. Det är inte något anmärkningsvärt med det. De flesta löntagare har de senaste åren fått mer och mer över efter att de mest nödvändiga utgifterna är betalade. Att barnen får del av den här ökningen genom att få ett ökat eget konsumtionsutrymme är nog bara rimligt, och ett tecken på att deras inkomst och konsumtionsmöjligheter följer samhällsutvecklingen i övrigt.

Vad som däremot kan vara lite oroande är att de senaste veckopengsundersökningarna har visat att allt fler barn får pengar vid behov. Nu är det så många som en tredjedel som får pengar när de behöver, istället för att få en fast summa per vecka eller månad som man behöver lära sig att hushålla med. Genom att man får en viss fast summa behöver man dels fundera på vad pengarna ”måste” räcka till, och dels vad man verkligen skulle vilja att pengarna räcker till. Barnen tvingas att lära sig att prioritera mellan omedelbara men snabbt förbrukade belöningar som godiskiosken på hemvägen från skolan och mer långsiktiga och bestående belöningar som kanske ett nytt datorspel. Att lära sig den här prioriteringen och att se vilka ekonomiska konsekvenser de val man gör får är en viktig del i att kunna hantera den egna ekonomin som vuxen en dag.

Jag vet själv att det är lätt sagt men svårt gjort att vara en principfast vuxen. Barnens värld ändras ju så snabbt. Plötslig har de fått nya intressen som kanske kostar något helt annat än tidigare. Dessutom finns det både en social och teknisk aspekt att ta hänsyn till. Den tekniska omvärlden ändras så (galet) snabbt. Hur kan vi föräldrar till exempel egentligen klokast hantera ekonomin kring barnens mobiltelefon? Alla samtal och sms till kompisar respektive nöjessurfande, kontra de viktiga samtalen/sms:en som vi verkligen vill ha, dvs.dem som barnen ringer och skickar till oss föräldrar. Telefonen kan ju användas både som ett väldigt viktigt nödvändigt instrument för att klara vardagen eller speciella situationer, och som ren nöjeskonsumtion. Och hur ska man hantera (alla) borttappade mobiltelefoner...? Eller datorspel med månadsvisa abonnemang? Eller datorspel över huvud taget? Ett datorspel, hävdar jag, är numera ofta inte bara ett spel som barnet sitter avskärmat från omvärlden och spelar lite asocialt på sin egen kammare. Nej numera spelar de med kompisar, ofta både klasskompisar och andra kompisar, som de kommunicerar med via skype samtidigt som de spelar. Har de då inte tillgång till ett spel som ”alla” andra spelar, har de inte heller tillgång till det sociala rum där många av deras kompisar vistas.

Ja det är inte helt lätt vare sig att hänga med i utvecklingen eller att komma fram till vad som är rimligt att barnets månadspeng ska räcka till. Men någonting behöver man ju ändå trots allt komma fram till. Vi vuxna får sällan eller aldrig ”pengar vid behov”, och det är med all sannolikhet en björntjänst man ger sitt barn om de inte tvingas lära sig att prioritera och inse att det inte går att köpa vad som helst.

Trots mitt eget dilemma kring vad barnens pengar ska räcka till, är mitt råd ändå att diskutera tillsammans med barnen vad deras fickpengar ska räcka till och om de kanske kan hjälpa hemma ifall de behöver extra pengar. I grund och botten är det ändå det egna hushållets ekonomiska möjligheter och vilken kunskap man vill att barnen ska få med sig som avgör hur man ska resonera. Man kan kanske också komma överens om ifall det ska gå att förhandla om ny vecko-/månadspeng när nya omständigheter uppstår. Och gör så gott ni kan. Trots allt kan man ju bara göra det man kan göra.

Maria Ahrengart
Privatekonom
Swedbank