Nationalmuseum har haft en utställning som heter Trompe l’oeil, lura ögat. Helt fantastiskt vad som kan åstadkommas med perspektiv och olika dimensioner!

Men vi är nog rätt duktiga på att lura oss själva av vad ögat ser, fast vi vet inte om det! Det handlar inte om konst, inredning och design, utan om våra ekonomiska beslut. Vi ser något, drar en slutsats och fattar beslut därefter. Om vi hade fått ett annat perspektiv hade kanske beslutet blivit annorlunda.

Alla faller förstås inte i fällor, men man kan tro att många har gjort det. Det verkar i alla fall så i utlåningsstatistiken.

Runt 2 300 miljarder kronor har hushållen i lån. Mest bolån, men ökningen har varit rejäl. På cirka åtta år har totala skuldbeloppet fördubblats. Jämför med statsbudgeten, den är mindre än hälften. Som andel av hushållens tillgångar är skuldkvoten ovanligt hög, över 50 procent.

Visst är det bra att vi har större tillgångar än skulder, men det som är ett genomsnitt är ju inte en sanning i det enskilda fallet. Många hushåll, säkert unga i storstad, har belånat sig högt. De har inte haft något val, tycker de, och det ligger en hel del sanning i det. Det byggs ju alldeles för lite för att täcka efterfrågan och det trycker upp priserna.

Men har vi lurats av vad ögat ser? Under 2005 häpnade vi över hur låga räntorna var! 2,5 procent i rörlig ränta! Det var ju ingenting! I en budgivning var det lätt att räkna ut att 200 000 till bara skulle kosta 292 kr mer i månaden, dvs i ränta. Jag vill hävda att då, 2005, var det dyrt att låna. Att nominella räntan var låg berodde på att inflationen var låg. Realräntan, ränta efter inflation, var mycket hög då.

I höstas när räntorna drog iväg var realräntan faktiskt lägre. Att vi bara ser till den synliga räntesatsen är bedrägligt, en slags trompe l’oeil.

Visst är räntebetalningen i kronor viktig för hushållsbudgeten, men över tid behöver man tänka lite längre.

När inflationen är låg får låntagaren ingen stark draghjälp med amorteringen. Den som tog lån på 70- och 80-talen hade höga nominella räntor och hade knappt råd att amortera. Det behövde de inte heller. Halveringstiden på lån var då 7,5 år.

Idag med två procents inflation tar det 35 år innan ett lån halveras i värde i förhållande till löner och priser. Även en låg inflation hjälper alltså bolåntagaren, så man måste inte ropa på vargen, men lite eftertanke skadar inte.

Om budgivningen blir lika het igen kan det vara bra att ta hänsyn till att man idag får leva mycket mer påtagligt med sina lån i ekonomin än vad de som tog lån för några decennier sedan behövde göra. Räkna på både ränta och amortering, t.ex. tio års amorteringstakt. Det blir ett hjälpmedel så att man inte belånar sig ”onödigt” högt. Med dagens ränta betyder ett lån på 200 000 kronor i så fall att man ska ut med 2 050 kronor i månaden!

Inget säger att man måste amortera hur mycket som helst och sträva efter att vara skuldfri vid 65, men lite krut kan man lägga på att få ned hävstångsrisken för stigande räntor och sårbarheten i ekonomin. Trompe l’oeil kan vara kul, men helst i rätt sammanhang!