En rapport om hushållens utgifter under de senaste 40 åren som vi har skrivit här på Institutet för Privatekonomi visar att vi konsumerar mer än dubbelt så mycket, i fasta priser, nu som för 40 år sedan. Men är vi är lyckligare, har vi roligare och är mer tillfreds nu? Mitt i all denna konsumtionsboom har jag allt oftare börjat fundera på om inte en förutsättning för att kunna vara lycklig, eller åtminstone för att kunna må riktigt bra, är att lära sig att vara nöjd med och uppskatta det man har. Mycket mer än vad man ofta gör.

Det är verkligen inte alltid så lätt men borde väl rimligen gå att träna sig till? Det gäller nöjdhet på alla fronter: ekonomi, familj, vänner, jobb, bostad, kropp, själ etc. Det här går att diskutera riktigt länge och ur många infallsvinklar. Eftersom det är meningen att det som jag skriver här ska vara hyfsat kort och dessutom ha en privatekonomisk prägel begränsar jag mig till några kortare (privatekonomiska) reflektioner.

Vi översköljs konstant av reklam som når oss på alla möjliga sätt och i grunden går ut på en enda sak, nämligen att konsumera, eller till och med att ”shoppa loss”. Inom alla möjliga områden. Det kan handla om nya kläder, ny bil, ny inredning till bostaden, ny mobiltelefon, ny ansiktskräm, eller vad som helst. Mycket nytt ska vi skaffa i alla fall, och mycket bättre kommer våra liv att bli när vi har skaffat det...

Hur kommer det sig att vi inte har bättre insikt än att vi faller för det här? Tror vi verkligen på allvar att det går att konsumera oss till lycka och tillfredställelse? Innerst inne vet vi väl att det inte går att bli lycklig av en massa yttre saker, utan att må bra handlar om någonting helt annat. Men i så fall, varför fortsätter vi då att byta ut och förnya så mycket och så ofta, trots att det vi har fortfarande fungerar? Bara för att vi kan och har råd? Och hur länge känns egentligen det nya kul? För egen del tycker jag ofta att det nyköpta snabbt känns gammalt, nött och ospännande.

Det är klart att man ska köpa det man behöver, givet att man har råd, och ibland kunna unna sig något man inte behöver också. Men i alla fall försöker jag nu för tiden mer och mer tänka på att stanna upp och fundera en gång extra innan jag handlar. Och jag har upptäckt att jag är precis lika glad de gånger som jag har struntat i att köpa den där kjolen, jackan eller vad det nu är som jag egentligen klarar mig lika bra utan.

Jag misstänker att det mest är rastlöshet, alternativt ett yttre tryck av att ha det lika fint/bra (eller finare/bättre?) än våra vänner som driver oss att köpa och förnya allt mer. Eller varför byter man annars ut ett fullt fungerande kök till exempel? Om det inte är rastlöshet i form av ett behov av att ständigt hitta på nya projekt för att utveckla våra materiella liv, eller ett yttre upplevt tryck, vad är det då? Är det shoppingruset vi vill ha? Jagar vi en dröm? Om vi bara har det där supersnygga köket så… Ja, det är nog ganska tydligt att jag inte vet svaret på det här men är väldigt nyfiken på vad svaret är. I alla fall så tror jag att det är lätt att tappa bort sig själv och det som är riktigt viktigt i våra liv, i jakten på att ständigt få det bättre och bättre, eller mer och nyare.

I alla fall så tror jag att hur bra vi trivs har väldigt litet att göra med hur mycket vi konsumerar. Och att det istället gäller att lära sig att vara nöjd med det man har. Så snabbt som möjligt, för vår egen skull. Som extra bonus gör alla uteblivna inköp att man snabbare får ihop en bra sparbuffert och den trygghet som ett sparkapital kan ge…

Maria Ahrengart
Privatekonom
Swedbank